Roxanne

bladins har skadat mig. jag inser det nu, jag har men för livet därifrån.
de senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att sitta och stressa upp mig inför skolstarten, tänka igenom om jag inte ändå hade några bokanalyser till svenskan som skulle vara färdiga, nån "liten" uppsats om pavalovs  hundra på 30 sidor som skulle varit klar, alternativt någon djup analys och jämnförelse av en bok och en helt annan film till engelskan.
men sen slår det mig, det finns inget sånt kvar att göra. för jag kommer aldrig mer skriva in den evigt föränderliga koden till rönneholms dörrar, höra science killaran diskutera något tv-spel, gå in på toaletterna bara för att märka att det inte finns något papper i den först toaletten, att det är stopp i den andra och att det luktar bajs i den tredje (antagligen lina som har gjort en quicky) för att senare kolla mig i spegeln och tänka för den sextusenandra gången att  "ser jag verkligen ut såhär?". jag kommer aldrig mer komma till en lektion där läraren har bokat laptopparna men (SURPRISE) dom ligger inte i skåpet, utan (ännu mer SURPRISE ) Inger har dom, varpå hon kontrar (behövs det sägas?) "men jag har ju bokat dom".
ok, nu skenar jag iväg, men det jag skulle komma till är att jag faktiskt saknar bladins, och framförallt tryggheten av att veta vad som väntar mig.

allt detta har jag kommit fram till efteersom att jag inte ahr ett skvatt att göra (eller joo, det har jag, men jag pallar inte) dagen har bestått av att vakna hos jonas, äta frulle, sova frukost, vakna, gå o handla middag, laga middag, äta marängshwish, gå hem, göra pärlarmaband och nu ska jag gå till tove för lite catching up.

HAAJ